HANNA

Rastlöshet är något som jag tror de flesta är ibland. Vissa mindre, och vissa mer. Jag är rastlös. Inte bara nu, utan för det mesta faktiskt. Jag klarar inte av att bara vänta. Jag klarar inte av att inte veta vad jag håller på med. Jag kan inte bara sitta och vänta på att något ska hända. Då börjar jag prata en massa. Jag vet att det här irriterar många, men en del tycker också att det är ganska kul, mitt rastlöshetprat brukar kunna vara kul, haha.

Jag gillar heller inte tystnader. Det spelar ingen roll om det är en stor grupp, eller en mindre. Jag kanske är själv. Jag blir ändå lika rastlös. Jag vet egentligen inte om det handlar om rastlöshet då, det kanske är en osäkerhet hos mig själv som gör att jag inte klarar av när det är tyst, och jag brukar göra allt för att avbryta tystnaden.

Vad brukar jag göra då? Jo, jag biter på naglarna. Jag vet att det är äckligt, men jag gör det ändå. Nagellack är det enda som hjälper, men mitt nagellack ramlar av hela tiden. Det är sämst. Jag har också en förmåga att sitta och skaka på benet, eller alltså liksom darra på det. Det vet jag att många stör sig på, men jag tänker inte på det. Jag brukar börja prata också. Hahah, jag gillar att prata.

Just nu blir jag rastlös när jag tänker på mitt liv. Det känns som om det står still just nu, på ett negativt sätt. Jag vill att det ska hända någonting. Någonting kul, och kanske överraskande. Jag går i skolan, jag pluggar, jag tränar, + lite fler saker. Jag saknar redan tävlingsmomentet, alltså orientering. Jag tycker inte det är skönt att alla tävlingar är över, för jag vill tävla. Det gör mig rastlös på helgerna, att inte ha någon tävling att se fram mot. 

Jag vill resa, bort från Falun. Egentligen spelar det nog ingen roll vart, bara det är några mil från Falun.