HANNA

när man konstant under ett antal veckor har levt tillsammans med minst sju personer (32 när tjeckerna var här) så kändes det konstigt att äta frukost ensam imorse. det är så tomt, och jag saknar dem faktiskt. det var inte heller kul att vinka av tjeckerna. jag hatar avsked. som tur var kom jag och linnea på den briljanta idén att springa ett distanspass på eftermiddagen. hon visade mig en ny stig som inte visade sig vara något för mig. det var högt gräs, och myrmark hela stigen. det gjorde faktiskt inte så mycket för solen sken och jag sprang med bästa vännen. det är sådana stunder som jag verkligen förstår hur mycket jag älskar att träna, och hur otroligt bra linnea är. puss