Jag tror det lugnar sig nu, alla tvära kast. det lilla hjärtat det pulserar än. jag har suttit här och lyssnat till en sträng som brast, nu har jag lust att ta ton igen
flera morgonar i veckan promenerar jag över clapham common och varje gång förundras jag över hur fint det är. så centralt fast ändå inte. så stort fast ändå litet och mysigt. imorse var alla gräsytor för första gången täckt av vit frost, och marken var höstig att gå på. det luktade som det gör hemma i sverige en kall höstmorgon, det kändes nästan som sverige fast ändå inte. jag tror jag och london börjar bli vänner igen efter allt för många tårar och hemlängtan.
Kommentarer
Trackback
